Dagarna är som alla andra både fyllda av trevliga saker och obeskrivlig tristess.
Det trevliga är att vi hade Miranda inne på rummet för första gången under onsdagen. Det är ännu ett stort steg i rätt rikting. Fem timmar blev det ungefär första gången. Det var tänkt att bli lite längre men ett blodprov som skulle lämnas gjorde att det blev lite senare. Under blodprovets gång fick mamma bekänna färg. Hon är som vissa kanske vet väldigt stickrädd och avskyr sprutor. Man kan tycka att denna fobi borde släppa lite efter att hennes make nu ger henne en spruta varje dag sedan kejsarsnittet. Detta för att motverka blodproppar. Men hon hade väldigt svårt för att se när sköterskan letade frenetiskt efter en ven att sticka i. Jag var faktiskt orolig att hon skulle svimma ett tag. Det gick tillslut och svaren visade att Miranda hade bra blodvärde och inga infektioner. Man hade varit lite fundersam över detta från läkarnas sida för att hennes andningsapnéer (andningsuppehåll) fortsatte. Det är inget konstigt med dom i och för sig men man vill ju kolla alla eventualiteter, speciellt sedan man har anat att hon är lite tät i näsan.
Inne på rummet gick det bra. Det kändes väldigt roligt och avslappnande att vi fick ha vår dotter för oss själva för första gången. Ingen som stod och tittade på oss eller något annat skrikande barn i bakgrunden. Det var bara mamma och pappa med sin dotter, ensamma. För första gången. Någonsin. Det gick självfallet inte helt smärtfritt utan det var ett par apnéer där sköterskorna fick komma till rummet. Dom vill nämligen att vi larmar på dom så fort vi måste använda syrgas. Är det bara korta uppehåll som vi får igång med att bara smeka Miranda på ryggen där vi kan stänga larmet själva så behöver dom inte komma. Största skälet till att dom behöver kolla är för att föra statistik. Det är viktigt att veta hur ofta hon kommer så långt ner i sina värden att hon inte klarar det själv utan behöver hjälp av syrgas.
Bortsett från sköterskorna snabba besök var vi alltså själva med henne och kunde pyssla om henne själva, och självklart fick vi passa på att plåta lilla tösen i lugn och ro också.
Senare på kvällen när hon var inne på vårdrummet igen så var det dags för mätning. Nu var hon trettioåtta centimeter lång , det är bara att konstatera att hon växer riktigt bra, ännu ett gott tecken!
Vi har även upptäckt att hon har riktigt långa ögonfransar som matchar det mörka lockiga håret. Mamma vill köpa en bebis borste för att stimulera hårsäckarna så håret fortsätter att växa och bli tätt och fint.
På torsdag fick vi in Miranda på rummet igen. Nu fick hon vara här under två måltider. Vi hämtade henne till tio målet och rullade tillbaka henne till fyra matningen. Klockan ett matningen tog vi på rummet. Hon äter nu 27 x 8 ml per dag och får lite vitamintillsatser och salt i den vid olika tillfällen. Senare ikväll ska vi väga henne. Mamma tror på 1294 gram och pappa på 1285 gram. Vem som har rätt får vi se sen!
Vad menar jag då i början med tristess? Jo, att få tiden att gå på ett vettigt sätt mellan skötningarna är inte det lättaste när man lever i ett rum på cirka sju kvadratmeter och delar kök, dusch och toalett med alla andra föräldrar på avdelningen. Man kan lugnt säga att varken jag eller Johanna är camping eller kollektiv människor utan värnar om vårt privatliv. Sängarna är smala och min är en mjuk tältsäng som man inte kan vända sig i utan att vakna varje gång. Johannas säng är lika smal men stenhård, enda fördelen med den är att den är elmanövrerad så man kan justera rygg och ben. Den dåliga sömnen gör att man går i en koma hela dagen och den begränsade ytan man lever på med sina fasta rutiner gör att jag funderar på om vi inte på många sätt har det ungefär som fångar på en öppen anstalt, med den skillnaden att fångarna har garanterat ett dagrum med olika sorters förströelse.
Men, det är lustigt. Hur tråkad och seg man än känner sig så piggnar man till och blir glad så fort man får träffa lilla Miranda. Hon gör att man kommer att fixa den här tiden på ett vettigt sätt. Och jag vill definitivt inte glömma min fru som jag lever så tätt inpå just nu. Trots att vi trampar på varandra tjugofyra timmar om dygnet så är hennes sällskap det bästa jag vet. Utan henne hade det inte gått. Tack min älskade för att du alltid finns till hands och så vi kan hjälpas åt att muntra upp varandra när det är tungt.//Patrik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar