Dag 13 28/6 Sista dagen på sjukhus?

Kan detta bli den sista dagen för oss på NÄL? Det blir inte så men ett tag trodde jag att vi skulle bli utkastade från sjukhuset. Varför, Tänker ni nu. Jo för att jag översvämmade halva avdelning 23 med vatten från duschen.

Det står lappar i alla duschar att man skall spola vattnet i tre minuter innan användning och att man skall gå ut ur duschrummet under tiden. Så jag satte på duschen på full sprut och gick in till rummet för att hoppa ur kläderna och hämta en handduk. När jag gjort detta och gick ut till duschen, cirka fem minuter senare så möttes jag av en sjö ute i korridoren direkt utanför dörren.Vattnet ringlade sig runt som en stor fet orm runt om i avdelningen. Femton meter långt och två tre meter brett spred sig denna sjö av duschvatten. Hur kunde detta ha inträffat? I full panik fick jag springa bort dom femton metrarna till duschen och öppnade dörren. Där inne hade duschhandtaget vridit sig så det stod riktat ut på golvet mot dörren. Ingen klack vid dörren fanns det heller så allt vatten rann rakt ut under springan och ut i korridoren. Jag stängde av vattnet och rusade tillbaka till rummet där Johanna satt och talade i telefon med sin barnmorska och ylade, "Kom och hjälp mig. Det är panik!" Jag rusade ut ur rummet och tillbaka till duschen där det fanns en golvskrapa. Jag satte igång att skrapa vatten frenetiskt med en bara en kexchoklad handduk virad runt midjan och visste varken ut eller in.Inte hade jag tid att hoppa i några kläder. Jag fick bara hoppas att handduken skulle sitta kvar så jag slapp springa runt naken i korridoren till råga på allt.

Skulle jag be om hjälp eller jobba på i tysthet? Jag behövde inte fundera länge. Det kom en sköterska som jag vrålade till att jag behövde hjälp. Hon tittade förvånat på mig och undrade vad jag sysslade med. Hon var dock snabb i tanken och rusade efter ännu en golvskrapa. Jag fick nu åter rusa in till Johanna som inte hade fattat att det var panik och be henne lägga på och komma NU! Johanna kom och vi tre skrapade vatten i tjugo minuter med golvskrapor och moppar. Vi kunde konstatera att det inte verkade ha blivit några synliga skador. Jag väntade hela tiden på att få ovett från sköterskan men hon var snäll och förstående. När jag och Johanna sen kom tillbaka till rummet så kunde hon inte hålla sig längre utan började gapskratta åt mig. Det fick jag bjuda på. Samma som jag sa till sköterskan innan hon lämnade oss att nu hade hon något och prata om vid nästa fika. Hon kunde nu berätta om tjommen från trettifyran som höll på att dränka oss alla....

Miranda då? Jodå, hon mår bra och ska få mat utav oss nu. Resten fyller jag på sen.

Sen var nu. Så jag fyller på detta inlägg. Vi har nu vägt Miranda igen och hon vägde idag 1024 gram. En ökning med 23 gram från igår. Detta känns jättepositivt. Hon har idag fått en ny medicin som skall stimulera andningsreflexen. Hon har ju haft lite problem med andningen ett par dagar nu. Inget stort men dom tar hand om problemet med en gång vilket känns bra. Att medicinera detta är tydligen också mer regel än undantag.

Vi hade förövrigt besök av mormor Karin och moster Josefin idag också. En jättefin liten bok som heter "född för tidigt" där man fyller i allt som händer under resans gång med både graviditet, födsel, sjukhusvistelse och första tiden hemma fick vi. Denn hade hon hittat på en sida som heter http://pytteliten.ning.com/ Där kan man läsa om andar med prematura bebisar och Emmy som driver sidan har även en liten webshop med bebis saker till små bebisr. Tack så mycket Karin! Den kommer att användas flitigt, vi lovar! Dom fick även kolla på lite kort och små souvenirer vi samlat på oss under tiden vi varit här.

Jag och Johanna smet iväg till Överby och åt lunch idag. Ändamålet med resan var dock att köpa saker till Miranda. En spjälsäng som man bygger om till en vanlig juniorsäng med tiden, med en del tillbehör till. Samt ett skötbord och lite annat smått och gott fick det bli.//Patrik